Så var det äntligen dags för en grustävling igen. Med start och mål i Hörby skulle åtta sträckor avverkas under dagen.

Anmälan och besiktning gick otroligt lätt och snabbt. Trevliga och effektiva funktionärer överallt. Stort beröm till arrangören för det!

Lagom laddade gav vi oss ut mot första sträckan, den klassiska Pus. Tyvärr känd för att bli uppkörd... Dessutom kände jag redan på väg ut mot sträckan att bilen inte svarade riktigt, ingen bra start på dagen!
Inte blev det bättre av att det var så djupa spår vid starten att frontspoilern knäcktes när vi körde fram till startlinjen...

När vi väl startat märktes det snabbt att varken bil eller förare fungerade ordentligt, motorn gick inte alls på låga varv och jag körde sämre än på länge. Fruktansvärt fegt och helt utan självförtroende. Att sträckan var helt sönderkörd hjälpte inte heller....

Katastrofal tid, men vi tog oss iallafall till målet med hel bil vilket många andra misslyckades med.


(Från "Emmas kurvor" på SS3)

SS2 var den lika ökända Stänkelösa. Lika uppkörd, lika trött bil och lika dålig chaufför gjorde att vi helst bara glömmer denna sträckan också.

När vi rullade imål hörde vi fruktansvärda oljud från bilen, trodde kardanen gått åt skogen. Vi stannade och tittade men kunde inte hitta något fel. Oljudet fortsatte under transporten och
efter flera stopp lyckades vi slut komma fram till att det var en fälg som fått en smäll och gick emot bromsoket. Ett hjulbyte gjorde susen och vi kunde bege oss vidare mot SS3.

Äntligen en lite bättre sträcka, SS3 började på fin väg in mot de berömda "Emmas kurvor" vilka vi klarade utan bekymmer. Gick sedan in på lite mindre och sämre väg, dock bättre än de två första sträckorna. Nu körde vi marginellt bättre, men bilen ville fortsätta krångla. Strax innan mål dog den helt plötsligt och vi fick rulla sakta in mot mål. Den gick igång igen lika plötsligt bara för att återigen dö... men vi tog oss iallafall över mållinjen. Då alla mätare på instrumentbrädan hoppade upp och ner var det ganska enkelt att konstatera att det rörde sig om ett elfel.



Bilen gick igen och vi påbörjade transporten mot servicen. Halvvägs dog den tyvärr igen och förblev stendöd. Efter lite letande lokaliserade vi två olika elsladdar som vibrerat loss, en i motorrummet och en vid säkringsdosan inne i bilen. Med dom temporärt lagade kunde vi rulla vidare mot service där vi hade en hel del att göra.

Efter servicen väntade tre nya sträckor, nu med bytta däck, alla elsladdar på plats och justerad tändning. På något vis hade tändningen ändrats, därav den orkeslösa motorn.

Redan i starten på ss4 märktes att justeringen gjort nytta, nu var bilen som den skulle igen. Hade bara chauffören också skärpt sig så kunde det blivit riktigt bra...



Femman och sexan gick precis som fyran helt ok, dock långt ifrån vad vi kan. Det märks att vi kört alltför lite i år för att kunna hålla ett jämt och bra tempo. Jag kör för tveksamt och obeslutsamt hela tiden, bromsar för tidigt och tvekar på gasen...



En lite enklare service innan de två sista sträckorna blev stressig mot slutet då vi upptäckte att ett motorfäste höll på att lossna.

Med några minuter tillgodo kom vi ut till SS7, en sträcka som jag visste skulle bli rolig. Nu kändes det som att allt stämde bättre, var riktigt nöjd när vi kom imål. Dock visar tiden och incarfilmen att det inte var så bra som det kändes...



Nu var vi bara en sträcka från att äntligen ta oss imål på en "riktig" tävling. Så de fyra kilometerna som SS8 bestod av gled vi igenom i ett lagom tempo utan att riskera något.



Då många konkurrenter bröt eller hade bekymmer så blev vår slutplacering en ganska fin sjätteplats av 19 startande. Det skönaste och viktigaste var ändå att vi tog oss imål och fick lite mil i kroppen inför Ekratten.